deppbloggen

Vaknade av att mäklaren ringde. Sa att jag ville avvakta och för ett par timmar sedan var budet sinnessjukt högt. As. Köpte kurslitteratur och åkte till jobbet. Blev hur deppig som helst av att kliva genom dörren. Självklart en timme för tidigt på grund av möte. Möte blev det och jag var i en annan värld. Efter ville chefen prata med mig och jag sa bara att jag inte kunde prata just då (med gråten i halsen, såklart, ofrivillig drama queen), och då ville hon absolut och självklart prata med mig. Och jag satte mig och fulgrät och drog upp allt det jag skrev igår och lite till. Ja, för det var ju självklart inte allt. Morfar ska till KS imorgon och ta en massa konstiga tester och har fått en konstig läkartid och mamma tror att det har med cancer att göra. Lungcancer. Den här familjen klarar inte av det igen. Och jag sitter och bölar och snorar som ett offer. Chefen säger att jag är duktig och hon är så stolt och att den här andra människan är en fegis (kul, faktiskt). Men var fan kommer den här sidan av mig ifrån? Behöver fan terapi! Jag har aldrig sett mig som en negativ och deppig och nere person.Vill ju inte vara sån och därför har jag helt enkelt inte varit sån. Tror jag. Fast jag har alltid varit duktig på att klaga! Och sen jobbade jag med mina 2 favoritmänniskor idag och de är helt underbara och gulliga och vi sitter och småhatar tillsammans. Älskar att jobba med dem. Men det sjukaste är att på vägen hem, när jag ältar allt, så dyker den där katten upp. Katten som kom till mig i somras när jag var ledsen, som hjälpte mig att bestämma att jag skulle åka till Gotland. Katten som är Farmor. Så jag sätter mig vid katten och pratar lite (psycho...) och den stryker sig mot mig, och helt plötsligt hoppar den ner i mitt knä och bara myser och trycker sig mot mig. Sedan följer den mig hem. Alltså, det är så stört men så skönt att ändå få tro att Farmor finns där. Nu ska jag sluta innan jag börjar svamla för mycket, är ganska lugn i kroppen för jag är ledig fyra dagar den här veckan.