rättvist eller göra rätt för sig

Vet inte om jag blivit en bitter människa på sistone. Men annorlunda är jag iallafall. När jag var yngre (mellanstadie-ung) har jag minnen av diskussioner med fritidsledare om vikten av rättvisa, mamma och pappa kan fortfarande pika med att "huvudsaken är att det är rättvist och så vidare". Men tänkte lite nu på väg hem från jobbet, att fan vad orättvist det är om allt ska vara rättvist. Nuförtiden propagerar jag snarare för att man ska göra rätt för sig. Jag säger det kanske inte rätt ut, men jag märker att det är så jag beter mig. Jag kan bli asförbannad på att folk på jobbet latar sig och gnäller och inte gör ett skit och bara står av tiden, typ. Förbannad på de som får jättemycket cred i början så de blir stöddiga och otrevliga och dryga mot alla andra, för de fick konstant höra att de var så duktiga när de "var nya", och på så vis odrägliga att jobba med senare. Kanske för att jag själv anser att jag slitit som ett djur för att komma dit jag är idag, för att det faktiskt inte var en räkmacka för min del. Jag har gjort rätt för mig. Och jag vill att andra ska göra det. Ta ansvar, prestera, argumentera, ta initiativ och vara trevliga och kanske modiga.

Det som fick mig att tänka såhär jäkla mycket var en liten, och rent ut sagt, äcklig gubbe som plankade efter mig när jag skulle gena över perrongen. Jag blir fly förbannad över sådant. Så fort jag märker att någon plankar efter mig stannar jag, oftast mitt i spärren och frågar om denne inte ska betala för sig själv, för jag har ingen lust att betala för personen i fråga. Gubben idag blev ju lite lätt ställd och började tjafsa emot, vilket bara triggade mig till att bli mer förbannad på det snåla fanskapet. Jag sliter som ett djur för min lön och mitt busskort för 1500!!! Och han stod och predikade: Du inte fråga, kontrollant fråga!!! Och jag bara svarade: Det spelar ingen roll! Jag har ingen lust att betala för din jävla biljett! För det har jag faktiskt inte. Och jag märker att jag satt mig själv i sådana här situationer flera gånger på sistone. Jag har gått mellan när gäster bråkat och slagits på jobbet och dragit eller i princip knuffat ut dem för att jag blir så arg och får en adrenalinkick av ilska för att människor är så respektlösa. Eller till och med för att de skrikit och varit otrevliga mot mig eller en arbetskamrat. Och sen blir jag rädd och skakar för jag vet ju inte vad som kunde ha hänt när jag tjafsade mot gubben, eller drog ut killen från jobbet. Senast häromdagen fick en kollega ett slag. Det gör mig så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen och sedan när det lagt sig kan jag skaka och vara gråtfärdig.

Eller är det jag som är respektlös? Är rättvisa att alla ska ha lika eller är det rättvisa att man får vad man förtjänar, för att man typ gör rätt för sig?